Det finns vissa saker som jag funderat över från och till. Hur man förklarar vissa saker för sina barn... Då menar jag inte vart barn kommer ifrån, utan helt andra slags frågor och förklaringar. Vissa saker som förhoppningsvis aldrig behövs komma på tal.

Hur förklarar man för sin son eller dotter vad krig är för något?

Hur förklarar man för sin son eller dotter att en närstående ska dö? Eller kanske till och med redan dött i en olycka?

Fruarna, i den amerikanska armén, eller vilken armé som helst egentligen, hur förklarar de för sina barn vad deras fäder gör? Hur förklarar de vad ett krig är?

Finns det någon bok som berättar vad man ska säga? Finns det något som kan vägleda en i detta? Att försöka förklara för ett barn att ens mamma är sjuk och inte kommer finnas kvar så länge till. Eller att berätta att pappa inte finns längre för hans bil körde av vägen och krockade med ett träd. Eller att syster inte kommer komma hem igen för att någon bestämde sig för att sticka kniven i henne när hon var på väg hem från arbetet.

Ja, detta är extremiteter, och det är något jag hoppas jag aldrig kommer behöva uppleva. Men fortfarande. Det är inte saker som är omöjliga. OM detta, gud förbjude, skulle ske mig i mitt liv, vet jag inte vad jag hoppas mest på. Att barnen är tillräckligt stora så de förstår vad som händer, eller tillräckligt små för att inte göra det. Om de är tillräckligt stora att förstå vad som händer är de också tillräckligt stora att komma ihåg personen. Fina minnen är alltid bra.

Det finns många konstiga saker jag är rädd för. Bland annat är jag fruktansvärt rädd att det ska hända mina nära och kära något. Sjukdom är en sak, tillräckligt hemskt, men det kan man ändå handskas med på ett annat sätt än en olycka. På ett annat sätt än om personen rycks ifrån en på bara en bråkdels sekund. Samtidigt vet jag också att om något skulle hända kan jag i alla fall inte göra något åt det. Därför försöker jag inte tänka på det. Men ibland kommer den där känslan igen. Tänk om. Det kan gå så fort. Se bara på Sebbe, Fredde, Jenny. Och fler än det dock.

Brandmän, poliser och läkare. De finns ju där ute. Men vart? Vart finns de? Vart hittar man dem? HUR hittar man dem? Måste man HA något av detta yrke själv för att kunna träffa dem? Jag antar att det finns en anledning att läkare alltid är tillsammans med andra läkare eller sjuksystrar eller liknande, men det MÅSTE ju finnas ett sätt för oss andra vanliga dödliga människor att få en chans att träffa dem också? Eller? Ett ställe som INTE heter match.com eller liknande. Ja, i vår lilla stad verkar det vara näst intill hopplöst. Vad gör karlarna egentligen? Under sommaren är det en sak, då vimlar det plötsligt av snygga singelmän i vår lilla stad. Singel och singel föresten, det är inte alltid man har sådan tur, men lite nytt ögongodis har aldrig skadat. Det är nya människor att träffa. Nya människor att prata med. Nya historier att höra. Men det är under sommaren, men vad i hela fridens namn gör dessa män under vintern? Och då menar jag även våra egna karlar, alltså de som är hemmahörande i min lilla hemstad. Vart tar de vägen? Vart är de? Ok, alla är inte partymänniskor, men alla kan väl inte heller sitta hemma och häcka hela kvällarna hela veckorna? Ja, det kanske de kan i och för sig, men i alla fall.

Vart hittar man gentlemännen? Vår lilla stad är så liten att det är svårt att träffa någon man inte träffat förut. Eller som någon av ens vänner inte känner till. Såvida man inte går uppåt i åldrarna. Och det har jag visserligen inte något emot. Alltså, bara en fyra-fem år räcker. Men fortfarande, vart i hela fridens namn finns dessa män? Och jag menar MÄN, inte pojkar. Ja, det är väl kanske så att det är under sommaren man träffar nytt blod i stan. Tja, ok. Men det förklarar väl ett och annat. Jag har ju inte varit hemma på två sommrar. Det kanske är dags? Det kanske är dags att köra en sommar i den lilla mysiga sommarstaden jag faktiskt bor i?

Hemma. Sjuk. Bronkit. (?)
När man ligger hemma och är sjuk och är fruktansvärt uttråkad och tycker att tiden bara rinner förbi, då tänker man en hel del.

Om jag fick veta att jag bara hade tre månader kvar att leva, vad skulle jag göra då?

Det är faktiskt en svår fråga... Kortfattat skulle jag nog umgås med mina vänner och min familj så mycket jag bara kunde. Visa dem hur mycket jag älskar dem. Jag skulle försöka njuta av livet så mycket som möjligt. Hmm, men egentligen, VARFÖR måste man ha en dödsdom på sig för att göra dessa saker. För att umgås med sin familj och sina vänner, för att njuta av livet. Varför kan man inte göra det i vanliga fall också?

Men när det kommer till livet, hur vill jag ha det? Hur vill jag ha mitt liv? Vad vill jag ha i mitt liv? Det är svårt faktiskt. Svårt att veta VAD jag vill ha. Däremot vet jag vad jag INTE vill ha. Om man observerar sin omgivning lär man sig åtminstone hur man inte vill ha det, och vet man det har man i alla fall en hint av hur man vill ha det.

Så, hur vill jag då INTE ha det. Tja, jag vill inte ha det som några av mina f d vänner och bekanta. Det kanske fungerar för dem, men INTE för mig. Jag är definitivt inte någon organisatör hemma, men jag vill inte ha saker överallt. Jag vill inte ha matrester överallt. Att komma hem till någon och hitta brödbitar på golvet, som legat på samma ställe sedan jag var där två dagar tidigare, är INTE något jag vill att mina vänner och bekanta ska uppleva. Jag tycker det är jobbigt nog när någon av mina BÄSTA vänner kommer hem till mig och jag har disk ståendes på bänken. När jag väl får barn vill jag kunna ge dem vad de vill ha och förtjänar. Jag vill kunna köpa dem nyttig mat, jag vill kunna köpa dem nya kläder när det behövs. Jag vill kunna ta dem på semester. Jag vill förövrigt ge dem ett stabilt förhållande och ett stabilt hem.

Ok, nu kom jag ju på vissa saker som jag vill ha med mitt liv. Jag har faktiskt vissa förebilder i mitt liv som jag skulle vilja ha det som. I alla fall vissa delar av det. Farmor och Leffe till exempel. Det finns fläckar på deras sol också såklart, men de har möjligheten att mer eller mindre göra vad de vill, när de vill, utan att det blir för mycket.

Jag börjar fundera på hur jag vill ha min framtid. Det skulle inte vara helt fel att i sinom tid träffa någon, men samtidigt vill jag inte "nöja mig". Det skulle dessutom inte vara helt fel att ha ett heltidsarbete med fast anställning, det vill säga en fast inkomst jag kan leva på. Pengar är inte allt, men det skulle vara skönt att ha pengar så jag klarar mig, och gärna lite till. Jag vill helst slippa leva payday-to-payday. Jag skulle gärna, som en av mina bästa vänner, ha en större lägenhet, ytterligare att rum skulle inte vara helt fel. Men för att få det måste jag ha mer pengar varje månad. Dessutom, de närmaste två åren kommer jag spendera i skolan, eftersom jag vill ha en utbildning som ger mig kompetenser som kan ge mig arbete som i sin tur kanske även mer pengar. Så åtminstone ytterligare två år "utan" pengar. Men som man säger, "you have to spend money to get money". Och nog för att utbildningen i sig inte kostar något, det är ju därför jag går den på denna skola, men jag tjänar ju inte alls lika mycket pengar som jag hade kunnat göra om jag inte var i skolan. Som sagt, pengar är inte allt, men det skulle vara skönt att ha så jag klarar mig, och gärna även lite extra.